Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna mig så trasig, Jag är halv, och det känns som jag alltid kommer att vara det.
Gud vad jag saknar dig

Det har gått nästan ett år nu sen du gick vidare, men smärtan och sorgen finns fortfarande med mig varje dag. Trots att jag förberett mig så väl – trodde jag – så stod jag helt försvarslös när du gick bort. Döden. Så självklar. Så naturlig.

Och ändå inte. Så ofattbar och så onaturligt abstrakt.  Ena dagen var du här, och nästa var du det inte. Otillgänglig. Min mamma, som alltid funnits där med och för mig, går plötsligt inte att få tag i. Någonsin mer.

Som sagt, snart ett år sen, och jag är fortfarande förbluffad över detta. Kanske är det svårigheten att ta in detta som gör att jag har så svårt att sörja. Egentligen kom det ju inte som en överraskning med tanke på hur sjuk du var, men i detta finns ingen logik.

Det värker i hela kroppen när jag tänker på hur du hade det de sista åren. Cancer, stroke, njurar och ben som lade av och alla fruktansvärda sjukhusbesök med dialysen som grädde på moset. Det gör verkligen ont, och jag kan känna hur ögonen fuktas, men jag har så svårt att gråta. Jag har bara gråtit en gång, någorlunda ordentligt, sen du försvann.

Det var hemma i din lägenhet när jag tömde den, och fick syn på alla recept du sparat för att göra iordning när du blev bättre och jag bröt ihop fullständigt när jag hittade hyllan med dina bullbaks-prylar. Kvarnen, morteln, bunken, penslarna och kaveln som jag kände igen så väl sen jag var liten.

Det var väldigt skönt att få gråta ut, på något vis, och jag känner att jag skulle behöva det igen och igen. Jag känner mig som en bomb, där stubintråden brinnande försvunnit in i dess inre men där explosionen aldrig kommer.  Det bubblar liksom i mig, och känslostormar kommer över mig vid väldigt märkliga tillfällen. Jag känner inte riktigt igen mig själv längre. Undrar hur länge det kommer att kännas så här?